När man åker och hälsar på sina föräldrar heter det hemhem här nere. Det är inte hem, eftersom vi alla bor här, utan det är hemhem. Spänning, iver, ångest och saknad. Jag ska fira Moas födelsedag och sälja fikabröd på Säterstampen, men annars känns det som om jag åker dit jag inte längre känner igen något. Det var så länge sen jag faktiskt spenderade tid i Hedemora. Jag har inte haft råd och inte haft tid att unna mig det. Det ska bli kul, men samtidigt känns det spänt. Det är något nytt, men ändå något så gammalt. Antingen har jag förändrats, eller så har Hedemora förändrats. Båda kanske har förändrats men på olika håll. Som ett döende distansförhållande.
Kontentan av det hela är att jag ska köra hem till Hedemora själv från Karlskrona och hänga där uppe i tre veckor utan Andreas. Vi är inte vana att vara ifrån varandra. Fyra dagar kändes som lång tid. Töntigt och gnälligt, jag vet, men känslor är som de är. De har en förmåga att inte bry sig så jättemycket om vad hjärnan, och framför allt inte andra människors hjärnor tycker och tänker. Hur som haver så är väskan packad, packlistan dubbelcheckad, dagarna spenderade med Andreas innan avfärden imorgon och jag ska tycka att det bli riktigt roligt att åka hemhem, även om min hjärna har fastnat lite, och inte riktigt vill släppa, det mysiga hemmafruliv jag lever just nu.
Inte somna när jag kör, inte somna när jag kör och inte somna när jag kör. Check.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar