När jag var liten så älskade jag att bada, och jag älskade att bada på sandstranden, men nu på senare år har jag känt att sandstranden är mer och mer överflödig. Rätt så överhypad till och med. Jag förstår att de som har barn gärna åker dit, då barnen kan springa runt och leka och bada på ett annat sätt (vi vet ju alla att klippor generellt sett gör mycket ondare att ramla och springa barfota på än vad sand gör), men jag älskar hällarna. De är mysiga, det är inte så mycket folk, och jag älskar att bada där. Det är som en fluffig trappa ner i vattnet och även om havet må vara svinkallt är det riktigt roligt att bada där, och för de som gillar att hitta spännande undervattensgrottor, så är detta också stället för dig. Jag har dock aldrig vågat, då min rädsla för att tappa andan helt tar övertaget. Jag har dessutom aldrig tagit med något cyklop. Excuses, excuses...
Jag saknar min pojkvän, min mysmate, min hetero transvestit, min Zeldah och min Andreas. Han är väldigt mycket inte här med mig just nu. Är man van att krypa ihop och kela med en människa, minst en gång om dagen, så får man abstinens. Det kliar i kroppen, så jag bloggar istället. Lennart gav alla oss barn och ungdomar ett varsitt gosedjur som han hittade på second hand. Jag fick en studentbjörn med bok och glasögon, och Zeldah fick en smutsig panda med mycket dålig hållning. Nu när vi är isär så har Zeldah min björn och jag har hans, men det duger inte riktigt, om jag får säga mitt.
Andreas da panda. (höhö)
Den här fisken är det väldigt synd om, för som nämnt i tidigare inlägg blev den väldigt uppäten.
Kusin på klipporna
Årets ballerinas. Från Skopunkten.
Mina föräldrar, de kan steka dem!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar