Jag har haft sjukt kul de senaste dagarna, och lärt känna än hel del nya människor, men jag är så trött att jag har stupat ner i sängen idag.
Efter min andra dag av lektioner alltså. Jag har nu haft matte, matte, digitalteknik, forskning på BTH inom data- och mediateknik och digitalteknik.
Än så länge förstår jag vad jag håller på med, så än så länge är det lugnt! Ingen fara på taket, så att säga.
Jag känner mig gammal! Alla är 94:or. De är så små, så små, så små att det till och med är mindre än 93:orna. Ojojoj. Får ont i ryggen och börjar känna "det var bättre på min tid"-vibbarna bara jag tänker på det. Gammal och vis. Det är vad jag är!
Estet är jag också.
Den enda i hela min linjeförening tror jag, men så är jag ju liiiite bättre än alla andra också.
Livet som nybliven, men gammal, nolla är spännande. Vi blir tvingade att leka, sjunga, skrika, skämmas inför Sexistenz, socialisera med andra människor och vattenkriga med de andra linjeföreningarna. Eller ja. Tvingade och tvingade skulle jag inte säga att vi blir. Allt är ju egentligen frivilligt, men vi liksom leker att vi är tvingade. För det tycker vi är kul.
Än så länge känns allting ganska överväldigande, men ändå ganska vanligt på något underligt vis. Det känns som om jag har börjat i skolan på nytt helt enkelt. Fast roligt och mycket. Liksom.
Men skit samma. Nu ska jag sova. Jag spenderar min kväll med lyssna på "feel good"-musik, för mig alltså, och känna mig lite så där lagom surrig i huvudet, men ändå nöjd med dagen.
Bombay Bicycle Club. Mysmusik!
