Viljan att leva

De flesta av oss har nog inget begrepp om "viljan att leva", eftersom många av oss, hoppas jag, aldrig känt en ovilja att leva. De flesta av oss skulle nog i en situation som innebar döden klänga oss fast vid livets sista gnista till fingrarna blöder. Mig själv inräknat.

Jag kom och tänka på detta igår. Vi människor går igenom en massa saker. Nyfikenhet, glädje, sorg, ilska, avundsjuka, harmoni, saknad, kärlek och diverse andra spännande känslor som jag precis lärt mig beror på signalämnen som blandar sig och har party i vår hjärna och kropp.
Vi är styrda av dessa känslor, hur mycket vi än vill vara i kontroll över vad vi gör, känner och vill.

Signalsubstanser is a bitch.

Igår gick jag igenom en galen kombination av pms, bihålebesvär och laktosreaktion. Fråga närmaste laktosintollerant om du inte vet vad det innebär. På riktigt. Det suger.
Min älsk var på väg hem till Hedemora i vår skruttiga, men otroligt söta, gamla Clio och jag grät så golvet skakade under mina tunga tårar. Nej. Jag skojade bara, men jag grät mycket!

Ångest tror jag det kallas. Jag hade ångest för allt i hela världen. Samtidigt. Tankar som får magen att knyta sig, och samtidigt knöt sig magen av inga tankar alls. Känslan av att ramla ner från någonting väldigt högt fanns hela tiden närvarande, trots att jag egentligen inte föll ner från någonting alls. Jag föll nog inte över huvud taget, nu när jag tänker efter.

All denna ångest, smärta och saknad samlades i mig som en enda stor jambalaya av bitchslaps, men trots att det kändes som om hela världen föll under mig, och trots att jag haft dessa enorma känslojambalayas tidigare, så har jag aldrig någonsin känt att jag vill dö.
Jag grät som en liten bäbis, men jag var fortfarande tacksam över att jag levde, och kände någonting över huvudtaget.

Jag tycker synd om de som vill dö, för viljan och glädjen i att leva har alltid funnits där för mig oavsett vilka signalsubstanser som regerar för tillfället.
Jag är ledsen, men jag förstår inte hur ni som vill dö känner hur mycket jag än skulle vilja, för jag har aldrig känt att döden är ett alternativ. Än i alla fall. Jag kan ju inte säga hur jag kommer känna om jag sitter där, typ 150 år gammal och alla andra redan dött...
Men även om jag kände så, skulle jag nog fortfarande uppskatta livet, men också döden. På ett vis.

Jag har handlat laktosfri glass, jag har vispad grädde i kylen och hjärtströssel ovanför spisen, vilket helt klart hjälper mig att uppskatta livet.

Over and out.

Spänning

Jag känner mig lite spänd just nu. Eller lite spänd är nog en underdrift. 

Det är mycket som händer i mitt liv nu. Mitt huvud är fullt av saker som snurrar. Hur det ska gå, vad jag ska göra, när jag ska göra det, hur mycket saker kommer att kosta, hur jag sa ha råd och hur jag ska ha tid.

Jag tappar nästan bort mig själv i en storm av evigt, onödigt, ältande inför framtiden.

Samtidigt är jag glad. Jag ser fram emot att "nästa steg" av mitt liv kommer att börja. Jag kommer att gå på en ny skola, läsa saker jag aldrig läst förut och träffa nya människor. 

Jag vill göra allt. Nu.

Jag vill ändra mina vanor. Jag vill äta nyttigare, börja träna och få mer energi, sticka en kofta, köpa nya kläder, sälja mina gamla, köpa ett billigt skrivbord på second hand och möblera om i sovrummet.

All denna vilja är i grunden anledningen till mitt onödiga ältande.

Ond spiral, javisst!

Jag ska i alla fall få åka och hälsa på Karin och Jacob i deras nya lägenhet imorgon. Det ska bli superkul och jag ser fram emot det så mycket att jag blir glad bara av att tänka på det. 

Jag vet inte riktigt vad vi ska göra, men det lär väl märkas. Vi brukar alltid ha trevligt, vad vi än bestämmer oss för att hitta på. Allt från pokémonspelande till sjungande brukar det bli!

På schemat idag är duscha, samt gå och ladda pengar på mitt resekort. 

20% rabatt, woopwoop!

Något mer? Kanske.

Sticka, diska, promenad, spela lite, både tv, dator och instrument, och kanske baka lite. 

Vi får se, för mitt i allt mitt ältande så har jag ändå fortfarande semester. 

På tal om ingenting hade jag hade ett litet "photoshoot" med mig själv i det lilla hörnet i köket mellan tavlorna och den vita hyllan där de är jättebra ljus.

Bästa beskrivningen ever!

Jag blev riktigt nöjd. Nöjd med sminket och nöjd med bilden. Hörnet is tha best!

Och ja. Jag vet. Jag har den som profilbild på facebook, så alla har redan sätt den, men det är så att när jag väl lyckas ta en bra bild på mig själv så blir jag så stolt så att jag måste lägga upp den och använda den som profilbild och lägga upp den på bloggen och så. Överallt. Sån är jag.

Naglar

Jag har experimenterat en hel del med mitt nagellack under sommaren. Det är ju så himla roligt! Vissa kan fråga sig hur jag orkar lägga så mycket tid på det, och detta är helt enkelt svaret. Jag tycker att det är jätteroligt. Jag känner mig inte tvungen att ha fina naglar som måste vara perfekta hela tiden, jag tycker bara att det är roligt. Det är som att rita.
Jag får vara lite kreativ, och om det blir snyggt, är det ju vara en bonus.

Idag testade jag att göra vingar. Jag tycker faktiskt att de blev väldigt söta!
På andra handen blev det små hjärtan istället. Allt är gjort med nagellack, en bit folie och en hårnål.

Öland

Här är några bilder från platsen på Öland där Azzi är begravd. En mycket vacker och rofylld plats. Jag, Rikard och Lennart var där.
Rikard har inte varit på Öland på flera år, så vi åkte runt på ön och återupplevde gamla minnen från när vi var små. Från när vi bodde i stugan som Lennarts pappa ägde, då alla i familjen mer eller mindre spelade golf tillsammans, då vi lekte med Lennart's systers styvbarn, då vi flög drake och klättrade bland träden i trollskogen.

Öland  är en del av min barndom, och att det är så vackert, riktig "hötorgs-konst" som Lennart säger, gör ju inte saken sämre.
Några av bilderna är från husvagnen också. Till exempel paddan, men det var väl kanske inte så svårt att lista ut!

Mr. padda. Tror vi i alla fall!

Vår husvagn står precis i en dunge, under träd. Denna grenen syntes i solen genom taket på vårt förtält.

Vackert va?

Sommaren

Denna sommaren har varit min semester oavsett vart jag tillbringat den någonstans. Jag har gjort mycket. Jag har gjort ALLT. Förutom att blogga. Jag tänkte lägga upp lite bilder från sommaren.

Jag har varit på Arlanda, utan att åka någonstans. Jag har hämtat min sambo som har hälsat på och jobbat på posten hela sommaren.

Jag var vid havet på Öland vid solnedgången.

Min studentpresentsorkidée blommade!

Lennart ordnade nice sittplats i solen med skugga.

Jag hälsade på min vän och hennes nya, fantastiskt söta valp.

Mamma fick en ny fosterhund, James, som har mysat med mig!

Viktor skickade mig ett blomogram och en nalle.

Pappa var på semester med oss och han hade med sin nya tjej och hennes dotter.

Lyzanne's hund Ebba var där och låg och sov med mig i skuggan.

Promenad i solnedgången med hundarna och deras tillfälliga mattar.

Kreativ på jobbet.

Pappa och jag tog en minisemester till Karlskrona och åkte ut och tittade på skärgården. Vi såg denna fantastiska katt-övergångsställ-skylt.

Vi åt glass på ett jättemysigt fik vid en bro.

En padda bosatte sig i Lennarts sko.

Jag hade stor fest på midsommar!

Bron där jag och pappa stannade och fikade.

Papps och jag badade i havet.

Jag egofotade mig själv.

Jag gjorde en älgört-saft-mousse-tårta för att fira Viktors födelsedag.

Jag var på fest och gick hem kl. 4 på morgonen.

James låg och sov med mig på min huvudkudde.

Neptuni. Bästa badstället enligt mig!