Diagnos

Min utredning är över, och jag har äntligen fått ett svar på vad det är som är fel med mig. Eller snarare att det är något fel på mig. Jag har alltid gått runt och undrat om jag verkligen är normal, om allting bara sitter i mitt huvud och om alla är som jag, bara att jag är mycket svagare än dem.
Nu har jag äntligen fått en diagnos. En diagnos som tillåter mig att känna mig sjuk, trots att blodproverna och vissa läkare säger att jag inte borde det. Att jag borde gå mer och vara mer aktiv.
Jag har försökt. Jag har verkligen försökt, men det har inte spelat någon roll. Perioder av mitt liv har jag varit piggare, för att sedan falla ner och bli sjuk, som om kroppen skriker att något är fel.
Läkarna säger att jag är frisk och proverna säger aldrig något, men ändå har jag inte känt mig frisk alls.

Jag har försökt att tänka positivt och att hela tiden låtsas att jag inte alls är sjuk, att jag bara är gnällig och att jag bara sover alldeles för lite. Att jag vänt på dygnet. Att det är mitt eget fel. Antingen mitt eget val, eller min störda hjärna som säger mig att min kropp säger mig att jag är sjuk, trots att jag uppenbarligen inte är det.

Jag har åkt in och ut på sjukhus hela mitt liv, men de har aldrig hittat något. Till och med när proverna visar något, har de ändå inte hittat vad det var. Jag utvecklade en skräck för att gå till läkaren, för jag visste att de ändå inte skulle hitta något. Jag fortsatte att intala mig själv om att allt var mitt fel och bara inbillning. Jag har tagit de flesta prover som finns, från prov på immunförsvaret och hormonbalansen till borrelia, och de har aldrig hittat något. Att jag började ge upp och förtvivlat sökte igenom mitt eget psyke, efter att läkare nonchalant sagt åt mig att jag måste äta ordentligt och gå på långpromenader, är kanske inte så konstigt. Ingen annan kunde ju hitta något fel heller. Jag presterar bättre än många andra i skolan och jag har vänner som jag umgås med om dagarna. Jag är ju så välfungerande, så jag kan ju inte ha några problem.
Det sitter ju bara i mitt huvud. Det är bara mitt fel.

Jag blev remitterad till Skönvik, utanför Säter, av en läkare som försökt allt i sin makt för att hjälpa mig. Som inte riktigt förstod mina problem. Möjligen för att jag inte kan prata med läkare, och för att jag alltid förmildrar allt om min egen situation. Det kanske inte var så illa trots allt. Jag överreagerade nog bara. Det är ju mitt eget fel.
Han förstod i alla fall att något inte var som det skulle med min hälsa. Jag blev skickad till en stressterapeut för att prata om min prestationsångest, men sista året i gymnasiet var jag borta så mycket från skolan, på grund utav sjukdom, att jag inte hade tid att gå dit. Jag grät mycket, hade vaga sjukdomssymptom och somnade överallt och alla tider på dygnet, men jag tänkte ändå att det bara var mitt eget fel. Jag får inte visa min egen svaghet och tycka synd om mig själv, för det är ingen som kommer tycka synd om mig för det. Det är ju mitt eget fel.

Min nya läkare var den bästa läkare jag haft i hela mitt liv. Hon förstod vad jag menade och frågade precis rätt frågor för att jag inte skulle kunna stänga in mig själv och berätta en förmildrad bild av min egen verklighet. Det som jag så förtvivlat har försökt säga, men som så många läkare ruskat på axlarna åt. "Jag drömmer jämt så mycket". "Det känns som om jag inte sovit alls när jag vaknat". "Jag är alltid så trött och sömnig". "Jag önskar att jag fick sova en natt utan att drömma". "Jag önskar att jag kunde få narkos jämt".
Tankar jag haft sen jag var liten, och för första gången blev sövd. Första gången jag fick sova utan att drömma, som jag kan minnas, så klart. Det var mina önskningar som jag skrev i mitt svarta block, med en penna i silver, som liten.

Min läkare kom fram till att det troligen var något med min sömn. Jag blev remitterad till Falun för en undersökning gällande narkolepsi eller hypersomni. Jag hade ett ton färgglada elektroder på huvudet och gelé i hela ansiktet. Som vanligt skämtade jag bort allting. De kommer ju ändå inte hitta något. Varför skulle dem? Det är ju mitt eget fel. Det sitter bara i mitt eget huvud. Experter från Uppsala skulle titta på mitt resultat och komma fram till om något såg avvikande ut. Jag kände alltid en skräck för att de skulle ringa och säga att allt var ett misstag. Att jag var helt normal, och att jag slösat deras tid och pengar. Som alltid. Trots att jag aldrig blivit tillsagd, så är det det som kändes. Jag var en börda med mina små obetydliga sjukdomar, som bara fanns i mitt huvud.

Jag är nu diagnostiserad med hypersomni, och eventuellt en mild form av narkolepsi. Kanske kommer jag att få göra ett till test för att kunna utesluta narkolepsin. Det är ett utav det bästa som hänt mig.
Jag har gått runt i nästan 7 år, och undrat varför jag själv var så dum i huvudet. Hur jag kunde lyckas så bra i skolan, men ändå ha så fel. De senaste av 3-4 åren av dem 8 har jag inte kunnat leva ett normalt liv. Jag har äntligen rätten att erkänna det för mig själv.

Nu har jag fått en medicin, som gör att jag kan sova. Så att jag kan vakna och känna som om jag sovit. Jag är fortfarande, och kommer troligtvis alltid, att vara en förhållandevis trött människa, men jag kan leva nu. Jag kan gå upp, jag kan gå till skolan, jag kan åka hem, jag kan plugga, jag kan laga mat, jag kan umgås med folk, jag kan gå och lägga mig och jag kan gå upp igen.

Jag vet att det kan vara svårt att förstå. Jag själv tvekar fortfarande och känner det som om det bara är mitt huvud som spelar mig ett spratt. Att alla som läser detta kommer att döma mig och säga att jag tänker fel. Att det är mitt eget fel.
Det är det inte. Jag vet det nu. Efter 8 år av mitt liv.

Foton

Bloggar ikapp med lite foton från sportlovet! Dessa togs på eftermiddagen/kvällen på påskafton (lördag) då jag och pappa åkte upp.