Back

Då är jag tillbaka från en hektiskt tid med presentinslagningar, presentöppningar, släktmiddagar, julbord, släktfrukostar, mysfrukostar, syskonbarn, kusiner, morföräldrar, farföräldrar, julgranar, återföreningar, fjällresor, alkohol, skidåkning, förkylningar och värme.

Som du förstår så har inte blogga varit prioriterat alls. Mitt i allt mitt julklappsbak så hanns det inte med, och när jag var hemma i Hedemora så blev det inte av.
Jag kom hem med flyget i söndags, och sedan dess har jag legat hemma i förkylning. Varje gång jag gör något sånt här så upptäcker jag hur mycket jag saknar min familj, mina vänner och mina lyckliga minnen.

Man kan summera de senaste dagarna med att jag upptäckt diverse saker, delvis med hjälp av Lennart som alltid har något klokt att säga.

1. Jag är förkyld.
2. Alla har ett inre barn som man måste ta hand om.
3. Jag lider av problem med separationer, troligtvis för att jag är adopterad och mina föräldrar skilda.
4. Man får aldrig ta tillräckligt med nässpray enligt anvisningarna.
5. Jag kan också få ångest.
6. Jag saknar min familj och mina vänner så att jag nästan dör.
7. Jag är väldigt trygghetsberoende.
8. Jag tycker om makaroner.
9. Kunde jag, skulle jag spola tillbaka tiden och bara leva i mina minnen, men jag vet också att jag inte borde tänka så.
10. Feber försvårar för tankeverksamheten.
11. Jag är hungrig.
12. Jag är inte sugen på McDonalds för första gången på jag vet inte hur länge.
13. Jag är definitivt inte sugen på julmat eller panpizza.
14. Jag kan snöa in på mat.
15. Det finns en anime för allt.

Som du ser så har de närmaste dagarna pendlat mellan att vara förkyld och tycka synd om mig själv, att vara  hungrig och att vara ledsen och känna extrem saknad, samtidigt som jag försökt att reda ut mig själv.
Just nu är jag en mix av tacksamhet för de senaste veckorna, sorgsenhet för att de är över, upprymdhet för att jag ska fortsätta med mitt liv här och min utbildning, skräck inför en framtid där jag inte vet vad jag ska göra och en känsla av att mina känslor börjar återgå till det normala.
De säger mig att allt kommer att bli bra, men ända når de inte ända fram. Vad jag än gör finns det just nu en klump i min mage som biter på insidan.

Nu måste jag dock gå och äta, eftersom jag för övrigt har ett tomt hål på insidan som måste fyllas.
Jag saknar er det hemma och jag är tacksam för alla minnen vi har tillsammans.