Tisdagskänslor

De senaste dagarna har det hänt väldigt många bra saker. Jag har kortat av armbandet till min klocka, som jag älskar, jag har äntligen fått linser efter två månader, jag har varit på Moa och Anton's extremt trevliga födelsedagsfest, träffat moster med familj och lekt med mina kusiner, hälsade på hemma hos Li, lekte med hennes extremt söta labradorvalp och blev dessutom bjuden på sushi och varför stanna där? Just nu är det extremt stor skogsbrand i Salatrakten som långsamt rör sig hitåt och flera människors hus har brunnit ner och ännu fler människor har fått evakuerats från sina hus. Regnet verkar inte vilja fall, men idag kom det en störtskur och vi alla hoppas att den rör sig i rätt riktning. Äntligen regn, sushi och vänner.

Jag borde vara så himla glad men just nu är inte känslorna på min sida. Som om humöret föll med regnet. Varför kan jag inte bara vara glad just nu. Just nu saknar jag min sambo så himla mycket, och allt jag vill är att kela lite, prata lite eller spela lite, vilket vi självklart har förberett, men det blir aldrig. Vi är dåliga på att prata när vi väl hinner prata i telefon och annars verkar vi hela tiden planera in saker omlott. Eller ja. Jag planerar in saker en dag och han resten. Jag fattar inte varför jag bryr mig så himla mycket och inser att jag inte borde göra det. Jag borde inte sakna honom så mycket att jag bara vill lägga mig ner och gråta, och jag borde bara vara fett glad för att han har awesome saker att göra. Att jag vet att jag borde känna så hjälper inte alls. Ni killar som säger "Äh. Var inte så känslig. Det är inte så jävla jobbigt. Det är cool. Jag saknar dig, men det är okej". Skatta er lyckliga att ni föddes med kuk. För så funkar fan i mig inte jag. Saknaden finns alltid där i bakgrunden, som en mygga som konstant biter mig i röven.

Pallar inte mig själv. Kräks. För övrigt nu när jag ändå är igång med att gnälla: Det är för fucking varmt.