Fysikfeber

Fysik är ett ämne som jag tycka är relativt intressant, men ändå så tråkigt. Just nu är allting tråkigt. Jag går från att skaka okontrollerat till att kallsvettas. Också okontrollerat.
Febern gick upp till 39.5 grader igår, vilket är väldigt högt för att vara jag, och idag har tempen legat stadit på 38.5.
Jag har nästan tagit mig upp ur sängen, jag har försökt plugga, jag har insett att det inte gick så bra, jag börjar ge upp hoppet om att skriva fysikprovet imorgon och jag ska nu gå och lägga mig igen för att förhoppningsvis ta mig upp imorgon.

Jag förstår inte hur en människa kan bli så utslagen av en temperaturhöjning på ynka två grader. Det är som min biologilärare säger. Vi är väldigt konservativa och tål inte förändringar i kroppen speciellt bra.
Jobbigt är det i alla fall!

I övrigt har min älskling tagit hand om mig, gett mig verktabletter, tvingat mig att dricka mycket vatten och bäddat in mig i x antal täcken.
Det enda positiva med att vara sjuk är att man förhoppningsvis blir omhändertagen av de man älskar, men tyvärr mår man så dåligt att man inte alls njuter av det.
Kanske borde alla människor se till att ta hand om varandra oftare, utan att det är någon sjukdom eller annan åkomma inblandad. De flesta förtjänar nog lite mer vardagslyx en de får. Att bli unnad att bli lite omhändertagen då och då borde inte vara så svårt.

Jag vet precis hur svårt det är att ge det där lilla extra. Oftast är folk upptagna med sitt eget liv, så att ta hand om någon som inte riktigt behöver det känns svårt. Jag antar att mammor och pappor lär sig det där.
Det beror nog inte på att människor är själviska av naturen, eller jo, det är ju precis det som det beror på, men det behöver inte vara fel. Att vara självisk har blivit tabu av någon anledning.
Vad är felet i att ta hand om sig själv? Alla människor behöver ta hand om sig själva, och se till att man själv fungerar någorlunda innan man kan börja hjälpa andra människor.

Det tycker jag är rätt, men någon gång i månaden eller kanske till och med i veckan, kanske man ändå kan unna de där minuterna till någon man älskar. Några minuter som bara handlar om dem, så kanske man själv får några minuter någon annan gång. Det är ju en bonus!

Nu vore det ju roligt om ingen annan än jag känner igen sig! Då är det bara jag som är självisk och reflekterar över sånt här över huvud taget, och det vore i och för sig intressant i sig.