Viljan att leva

De flesta av oss har nog inget begrepp om "viljan att leva", eftersom många av oss, hoppas jag, aldrig känt en ovilja att leva. De flesta av oss skulle nog i en situation som innebar döden klänga oss fast vid livets sista gnista till fingrarna blöder. Mig själv inräknat.

Jag kom och tänka på detta igår. Vi människor går igenom en massa saker. Nyfikenhet, glädje, sorg, ilska, avundsjuka, harmoni, saknad, kärlek och diverse andra spännande känslor som jag precis lärt mig beror på signalämnen som blandar sig och har party i vår hjärna och kropp.
Vi är styrda av dessa känslor, hur mycket vi än vill vara i kontroll över vad vi gör, känner och vill.

Signalsubstanser is a bitch.

Igår gick jag igenom en galen kombination av pms, bihålebesvär och laktosreaktion. Fråga närmaste laktosintollerant om du inte vet vad det innebär. På riktigt. Det suger.
Min älsk var på väg hem till Hedemora i vår skruttiga, men otroligt söta, gamla Clio och jag grät så golvet skakade under mina tunga tårar. Nej. Jag skojade bara, men jag grät mycket!

Ångest tror jag det kallas. Jag hade ångest för allt i hela världen. Samtidigt. Tankar som får magen att knyta sig, och samtidigt knöt sig magen av inga tankar alls. Känslan av att ramla ner från någonting väldigt högt fanns hela tiden närvarande, trots att jag egentligen inte föll ner från någonting alls. Jag föll nog inte över huvud taget, nu när jag tänker efter.

All denna ångest, smärta och saknad samlades i mig som en enda stor jambalaya av bitchslaps, men trots att det kändes som om hela världen föll under mig, och trots att jag haft dessa enorma känslojambalayas tidigare, så har jag aldrig någonsin känt att jag vill dö.
Jag grät som en liten bäbis, men jag var fortfarande tacksam över att jag levde, och kände någonting över huvudtaget.

Jag tycker synd om de som vill dö, för viljan och glädjen i att leva har alltid funnits där för mig oavsett vilka signalsubstanser som regerar för tillfället.
Jag är ledsen, men jag förstår inte hur ni som vill dö känner hur mycket jag än skulle vilja, för jag har aldrig känt att döden är ett alternativ. Än i alla fall. Jag kan ju inte säga hur jag kommer känna om jag sitter där, typ 150 år gammal och alla andra redan dött...
Men även om jag kände så, skulle jag nog fortfarande uppskatta livet, men också döden. På ett vis.

Jag har handlat laktosfri glass, jag har vispad grädde i kylen och hjärtströssel ovanför spisen, vilket helt klart hjälper mig att uppskatta livet.

Over and out.