Jag tänker jämt och jag tänker mycket. Hela tiden, på dagen, på natten, när jag är hemma, när jag är borta, när jag är vaken och när jag sover. Jag slutar aldrig och det tar hårt på mig.
Spontanitet är inte min grej. Jag tänker igenom mina dagar varje morgon, varje del av min dag. Jag planerar in om saker funkar, gör konstant evalueringar vad jag borde eller inte borde göra och jag tänker alltid på allt. Vad jag har gjort, vad jag gör, vad jag ska göra och vad jag borde göra.
Det är inte så konstigt att jag glömmer saker när jag ägnar så mycket energi på tankar jag egentligen inte skulle behöva tänka på i varje minut av mitt liv.
Jag är beroende av att ha kontroll. Så mycket att jag fångar mig själv. Jag försöker att lära mig släppa taget och bara låta mig själv dras med i strömmen. Jag försöker och försöker, men det blir aldrig lättare.
Ju mer jag försöker, desto mer inser jag att det troligtvis inte går att lära sig.
Oftare och oftare vaknar jag i panik, med hjärtat i halsgropen, för att jag inte kan släppa det som måste göras. Jag måste baka, jobba, plugga, planera, prata, vara glad, städa, diska, tanka, handla och leva. Allt jag borde göra snurrar runt i huvudet och stör ut hur jag borde fungera. Jag borde slappna av, men det är inte så lätt när till och med det blir ett krav.
Jag måste sluta, jag vet det, men hur gör man? Jag vet inte. Jag har inga svar. Jag lever och hoppas på det bästa, gör alltid mitt bästa, gör alltid allt jag kan, men ändå sitter jag och tänker, tänker och tänker.
Stäng-av-knapp tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar